Dawie

En dag när jag jobbade på kommunen så var jag och smörjde gångjärnen på dörrarna och fönstrerna på ett ålderdomshem. Arbetet flöt på fint tills jag kom in på demensavdelningen, varje gång jag kommer in på ett ålderdomshem blir jag en aning nedstämd och fundersam. Men denna dagen så kom jag in hos en dam som låg i sin säng och grät.

När jag stog där i dörren och hörde detta blev jag som paralyserad, jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Men tillslut så började jag med det jag kom dit för att göra. Hela tiden så grät denna dam och man blev mer och mer nedstämd. Och under denna stund så slog det mig! Är jag verkligen tacksam över mitt liv? Jag har inte (så jätte) ont någonstans och jag behöver ingen hjälp för att behöva göra vissa saker. Jag har allt jag behöver och lite till, jag lider inte av någon brist och jag lever inte i någon större överflöd. Men är jag verkligen tacksam för att jag lever så som jag gör...?

Jag hatar att klaga, men jag gör det ofta. Jag insåg när jag gick därifrån att jag kanske borde uppskatta mitt liv och allt runt omkring mig lite mer. Jag har ju trots allt jag behöver. Gott om vänner, ingen brist och ett jobb som gör att jag kommer att kunna bli mer självständig och slippa se mina föräldrar ge mig pengar (för det hatar jag).

Denna händelse var stark för mig, hoppas att det jag skrev kan ge dig en tankeställare på om du verkligen är tacksam för det du har...