Lite upp, men mest ner....
Nu gick det visst några dar igen... skärpning på mig sjäv!
Hur som helst, nu är det lov (för er som fortfarande går i skolan). Men det märks knappt av, för det känns som att ingen är hemma. Tjejerna är fortfarande i Paris (tror jag), Nisse är i USA och Frippe är i Barcelona. Hade inte Gutta vart hemma hade jag blivit galen, han och jag har roat oss med tv och dataspel, träning och tacos. Haft de riktigt kul faktiskt. Även om jag är van att vara rätt så ensam och ha rätt så händelsefattiga dagar numera så känns det lite tomt när alla är borta, det gör faktiskt det. Jag har känt samma sak förr, men då under andra omständigheter. Då såg jag mina vänner vända mig ryggen i rädsla för att skapa bråk... som tur är så är det så väl att alla vänner är bra ute o reser denna gången. De kommer tillbaka, snart...!
Men det är lite fler saker som känns just nu. Som det ser ut nu, så blir det inget skidläger med kyrkan. Min resa verkar ingen vilja följa med på, eller jag vet bara att Johanna sagt att hon vill. Men om ingen annan vill eller kan så blir det lite väl tomt i den där bussen. De lite mer bestämmande människorna i kyrkan sa åt mig i helgen att avbryta det hela, mackan vet inget än. Men jag väntar på att han ska ringa mig. Så som det ser ut nu så blir det ingen skidresa för min del, förutom någon railsession på vapenvallen då.
På jobbfronten står det rätt så still med. Jag väntar på besked från några ställen, framför allt Isaberg och dess skidshop. Men jag vågar inte tro på sånt längre. Jag ber varje kväll om att få hjälp, en väg, ett arbete eller en spännande linje att söka. Men inget bönesvar än. Tanken på att jag kommer att vara utan pengar vid jul är dock de som känns mest tråkigt. Jag kommer nte ha råd att köpa något, till någon. Så därför funderar jag på att försöka se till så att jag inte får några julklappar.
Men mitt i all denna tristess och enformiga vardag så finns det en plats där jag har valt att lägga min tid. En plats där min fantasi skapar och roar, men där även jag får bli road och se andra skapa. Kyrkan, jag lägger ner några timmar varje vecka på all planera och klura ut lite roliga saker som jag kan hitta på. Jag är ledare för de yngres cellgrupp, något som både är kul och givande (för både mig och dem, hoppas jag).
Men men, nu ska jag klura på vad vi ska prata om på cellisen ikväll, samtidigt som jag njuter av en kopp kaffe och väntar på att mackan ska ringa.
Later mina vänner!
Hur som helst, nu är det lov (för er som fortfarande går i skolan). Men det märks knappt av, för det känns som att ingen är hemma. Tjejerna är fortfarande i Paris (tror jag), Nisse är i USA och Frippe är i Barcelona. Hade inte Gutta vart hemma hade jag blivit galen, han och jag har roat oss med tv och dataspel, träning och tacos. Haft de riktigt kul faktiskt. Även om jag är van att vara rätt så ensam och ha rätt så händelsefattiga dagar numera så känns det lite tomt när alla är borta, det gör faktiskt det. Jag har känt samma sak förr, men då under andra omständigheter. Då såg jag mina vänner vända mig ryggen i rädsla för att skapa bråk... som tur är så är det så väl att alla vänner är bra ute o reser denna gången. De kommer tillbaka, snart...!
Men det är lite fler saker som känns just nu. Som det ser ut nu, så blir det inget skidläger med kyrkan. Min resa verkar ingen vilja följa med på, eller jag vet bara att Johanna sagt att hon vill. Men om ingen annan vill eller kan så blir det lite väl tomt i den där bussen. De lite mer bestämmande människorna i kyrkan sa åt mig i helgen att avbryta det hela, mackan vet inget än. Men jag väntar på att han ska ringa mig. Så som det ser ut nu så blir det ingen skidresa för min del, förutom någon railsession på vapenvallen då.
På jobbfronten står det rätt så still med. Jag väntar på besked från några ställen, framför allt Isaberg och dess skidshop. Men jag vågar inte tro på sånt längre. Jag ber varje kväll om att få hjälp, en väg, ett arbete eller en spännande linje att söka. Men inget bönesvar än. Tanken på att jag kommer att vara utan pengar vid jul är dock de som känns mest tråkigt. Jag kommer nte ha råd att köpa något, till någon. Så därför funderar jag på att försöka se till så att jag inte får några julklappar.
Men mitt i all denna tristess och enformiga vardag så finns det en plats där jag har valt att lägga min tid. En plats där min fantasi skapar och roar, men där även jag får bli road och se andra skapa. Kyrkan, jag lägger ner några timmar varje vecka på all planera och klura ut lite roliga saker som jag kan hitta på. Jag är ledare för de yngres cellgrupp, något som både är kul och givande (för både mig och dem, hoppas jag).
Men men, nu ska jag klura på vad vi ska prata om på cellisen ikväll, samtidigt som jag njuter av en kopp kaffe och väntar på att mackan ska ringa.
Later mina vänner!
Kommentarer
Postat av: Brat!
Jobbigt att det börjar bli tungt det här med arbete.
Men det ordnar sig vännen!
Kramas
Postat av: lenni
jodu, ett filosofiskt inlägg de här må ja säga :)
skidlägret förstår ja är en stor besvikelse, men tappa inte hoppet. om de inte blir läger ser vi till att dra till ngt coolt ställe ändå, och de endast för att köra skidor (bärda för min del). de ska ja se till minsann! för skidor ska här åkas, mycket och länge :)
isaberg är som gjort för dig, hoppas verligen de löser sig! see ya
Trackback
