Dawie

 

Min första dag gick ut på att skaka hand, presentera mig och dra samma klyschiga fraser om och om igen. Men jag kände mig välkommen, framför allt hos de jag sitter vid och de jag ska jobba mest med. Min handledare är en trevlig prick han med, hjälpsam och stödjande. Men han är bara där 3 dagar varannan vecka, så vi håller kontakten över telefon eller skype mestadels. Inte helt idealiskt men det funkar.

Min andra dag på jobbet är helt klart min bästa så här långt, redan innan så visste jag att dagen skulle gå ut på att hjälpa till under en foto-session. Jag skulle få assistera en proffsfotograf vid namn Hans, han var en trevlig och ödmjuk person. Han delade gärna med sig av sin kunskap och lyssnade på mina förslag, och berömde mig när mina förslag blev riktigt bra.

Men jobbet som assistent hade en nackdel, vi fotade nämligen delar till butikhyllor i en lagerlokal. Så golvet kläddes i en vit fotoduk, och mitt jobb var att placera ut varje liten sketen hyllbit eller tillbehör. Det innebar att jag fick krypa runt på betonggolv, mina knän var rätt rejält ömma efter några timmar. Någon frukostrast han vi inte heller med. Men efter lunchen hittade vi bubbelplast vilket vi klädde min krypzon med och då vart det genast ett nöje att krypa runt på golvet.

Fredagen, min tredje dag var min första dag då jag skulle vara helt ensam. Jag hade fått uppgiften att uppdatera produktblad för den delen av företaget som säljer höj- och sänkbara skrivbord. Det var ungefär 10 olika språk det skulle göras på (språk som jag dessutom inte talar). Men det viktiga var att de alla såg likadana ut och innehöll samma information. Det låter inte så himla svårt, men olika språk tar olika mycket plats och det försvårade det en hel del, sen gjorde jag hela tiden slarvfel som jag själv upptäckte långt senare och fick göra om allt. Så imorgon då jag slår mig ner vid min arbetsdator så hoppas jag kunna färdigställa de där hemska bladen så jag kan få gå vidare.