Det roliga med att pendla
Jo, jag är ju på praktik hos ett företag som heter ROL AB. Det ligger uppe på Axamo, precis vid terminalen till flygplatsen. Det är ganska precis 2 mil dit (säger eniro) och det smidigaste sättet att ta sig dit är med bil, vilket jag för tillfället gör. Men till och ifrån praktiken så pågår ett krig, stressade människor sitter ensamma i plåtlådor på 4 hjul ska alla framåt.
Vissa är sena, andra kombinerar vägen till arbetet med annat så som att sminka sig, prata i telefon eller äta. Själv har jag (än så länge) varit i god tid varje morgon och aldrig behövt stressa, så jag har tid att se andra vara stressade, lyssna på morgonpasset i P3 och ha de allmänt gött!
Jag gillar att inte behöva stressa :)
Det roliga med att vara en förebild
För er som inte visste så är jag tonårledare varannan fredag i en av Huskvarnas kyrkor. Något jag märkt mer o mer är att pojkarna ser verkligen upp till mig, det är väldigt roligt och väldigt smickrande att pojkarna tycker att jag verkar vara en cool kille... men det är jag väl, så jag förstår dem ;)
Hur som helst, jag har på sistone börjat bli lite snällare mot mina naglar, har faktiskt börjat fila dem, och det flitigt med. I fredags så gick jag och störde mig på mina naglar men efter jobbet på praktiken så hann jag inte göra något åt det. Så jag packade ner min rosa (Ja, jag har en rosa/lila nagel fil, men jag är inte homosexuell för det) fil och åkte till kyrkan.
Väl där haglade pojkarnas anklagelser om att jag var feminin eller homosexuell, men två timmar senare hade de alla filat lite på sina naglar med min fil. Men en förebild som jag ska föreställa så hånade jag dem inte, jag skrattade lite inombords och funderade på hur långt jag kan ta det här...
"Jag fattar ingenting"
Ja, det var så min systersson Sam c:a 2,5 år sa till mig härrom veckan, söt liten pojk. Men det är inte han som inget fattar just nu, det är jag. Hur gör jag för att få in blanka rader i den här texten? Hur hur många gånger jag än slår på enter sätts texten ihop, hur mycket jag är läser på om html och hur man gör radbyten där så skiten min blogg i allt vad html-kodning heter just nu. Finns det någon därute med ett bra svar till mig? Läser man in vad jag skrev för 1,5 år sen så kan man ju se att jag lyckades med radbyten och tomma rader... Help!
Veckan som varit
Det har varit en kort arbetsvecka, men det var nog rätt bra. Jag har inte riktigt blivit varm i kläderna på min praktikplats än. Men det är roligt uppe på ROL AB vid flygplatsen, det är också lite svårt... men lite utmaning har väl ingen dött av! :)
Min första dag gick ut på att skaka hand, presentera mig och dra samma klyschiga fraser om och om igen. Men jag kände mig välkommen, framför allt hos de jag sitter vid och de jag ska jobba mest med. Min handledare är en trevlig prick han med, hjälpsam och stödjande. Men han är bara där 3 dagar varannan vecka, så vi håller kontakten över telefon eller skype mestadels. Inte helt idealiskt men det funkar.
Min andra dag på jobbet är helt klart min bästa så här långt, redan innan så visste jag att dagen skulle gå ut på att hjälpa till under en foto-session. Jag skulle få assistera en proffsfotograf vid namn Hans, han var en trevlig och ödmjuk person. Han delade gärna med sig av sin kunskap och lyssnade på mina förslag, och berömde mig när mina förslag blev riktigt bra.
Min arbetsplats en torsdag
Men jobbet som assistent hade en nackdel, vi fotade nämligen delar till butikhyllor i en lagerlokal. Så golvet kläddes i en vit fotoduk, och mitt jobb var att placera ut varje liten sketen hyllbit eller tillbehör. Det innebar att jag fick krypa runt på betonggolv, mina knän var rätt rejält ömma efter några timmar. Någon frukostrast han vi inte heller med. Men efter lunchen hittade vi bubbelplast vilket vi klädde min krypzon med och då vart det genast ett nöje att krypa runt på golvet.
Fredagen, min tredje dag var min första dag då jag skulle vara helt ensam. Jag hade fått uppgiften att uppdatera produktblad för den delen av företaget som säljer höj- och sänkbara skrivbord. Det var ungefär 10 olika språk det skulle göras på (språk som jag dessutom inte talar). Men det viktiga var att de alla såg likadana ut och innehöll samma information. Det låter inte så himla svårt, men olika språk tar olika mycket plats och det försvårade det en hel del, sen gjorde jag hela tiden slarvfel som jag själv upptäckte långt senare och fick göra om allt. Så imorgon då jag slår mig ner vid min arbetsdator så hoppas jag kunna färdigställa de där hemska bladen så jag kan få gå vidare.
Med fyrkantiga ögon o huvudvärk
Nu är jag hemma efter en lång dag på min praktikplats, fast så värst lång kändes den aldrig. Ett tecken på att det är en bra plats kanske? Trots att jag kanske hunnit med att logga in på facebook några gånger under dagen har jag haft fullt upp, och den tidsplanering jag var med och gjorde idag visade att det finns gott om saker att göra. Men jag är (än så länge) självsäker och tror att jag kommer klara av allt, trots att jag sitter med en iMac som jag förstod mycket på, men långt ifrån allt.
Men men, det kan bara bli bättre... right?
Jag har något att göra!
Det har i några veckor sett ut som att jag inte skulle få någon praktik, jag skulle egentligen ha gjort den hemma hos Viktorias pappa. Men då saker o ting blev lite annorlunda så kände jag att det inte vore bra för någon av oss. Med lite tur (eller öde) fick jag tag i ett nummer att ringa, lyckades boka in en intervju och efter 2 veckors väntan var det äntligen dags! Intervjun gick bra, men jag visst inte den enda i min klass som gjorde en intervju där idag...
Så hela dagen idag har jag nervöst vandrat här hemma, roat mig med TV-spel. Men till slut så ringde de, och frågade om jag ville komma imorgon med. Så klart jag ville! Så nu har jag 3 månaders praktik att se fram emot, men jag kommer att få jobba mycket. Men jag är väl ingen quiter?! ;)
Tragik!
Min blogg kommer inte att vara ett ställe där jag frekvent sprider min olycka, eller andra mindre glada känslor. Ni som känner mig vet att jag är en människa som (nästan) alltid försöker vara uppåt, tycker ni inte att jag verkar vara det så har ni säkert sett mig för lite :)
Men igår, då jag spelade curling fick jag en negativ uppenbarelse. Min kamera, en Nikon D80 är nog sett sina bättre dar. Den har nog nått sina exponeringar och nu är det väldigt svårt att få bilder att inte bli mörka, grå och en aning korniga. Det är med en ledsen min jag nu funderar på vad jag kan göra. Kan jag lämna in den på service och hoppas på att det blir bättre? Eller måste jag titta på en ny kamera, och i så fall vilket är kameran jag ska köpa för att "ta ett till steg i utvecklingen"?
Back in business!
Hej igen! Det var länge sen jag skrev här, det var sista maj 2009 närmare bestämt. Det är alltså mer än 1,5 år sen sist, mycket hänt sen dess. Fantastiskt mycket! Det är oerhört svårt att summera denna tid som varit utan att vara långtråkig och på tok för sentimental, men eftersom jag är man så ska jag göra det som män är bra på: att göra lista saker.
Sen sist har jag:
- Träffat världens sötaste tjej.
- Kysst världens vackraste tjej.
- Blivit tillsamman med världens bästa tjej.
- Sett alla mina närmaste vänner flytta härifrån.
- Besökt USA (& Kanada en snabbis).
- Besökt Malmö och fastnat i Nässjö likt alla tågresenärer förra året.
- Vart på konserter som Loney Dear och på festivaler som Popadelica och Way Out West.
- Gett upp och åkt hem från ett scoutläger (till mitt försvar var allt jag hade med mig blött).
- Återsett mina vänner som rest hem över helger och lov.
Det är mkt mer som har hänt sen senast, men det allra största, det allra bästa och det allra värsta (just nu) är Viktoria. Vi sågs, vi kysstes och vi blev båda förälskade. En magiskt tid har varit, en av de allra bästa tiderna i mitt liv, med dig har jag upplevt de allra bästa stunderna, dig och endast dig. Men nu, nu är det tyvärr över. Viss kärlek varar förevigt, annan är starkare än solen men dör tyvärr ut. Idag är vi vänner, goda vänner och att inte kunna kalla henne min gör ännu ont i mig, men att få se, umgås och ha kul tillsammans gör att jag inte känner mig så ledsen som om vi skiljts som ovänner.
Att inte längre vara med Viktoria känns dumt, konstigt, tomt och ledsamt. Men jag vet att jag kommer att klara mig, jag vet att jag kommer att kunna lägga allt det som hänt bakom mig, men det kommer ta tid. Men samtidigt vet jag att Viktoria är och kommer alltid vara någon speciell i mitt liv, hon var den där riktigt första stora kärleken (om man bortser från tonårskärlekar). Hon var den första jag var beredd att offra allt för att få vara med, hon var den första jag drömde om en framtid med. Hon gav mig den där känslan av att hon var "rätt" för mig. En stor tröst i min tomhet har varit att om hon nu är den "rätta" för mig, så kommer våra vägar att mötas en dag, om inte gav hon mig mer än jag någonsin känt att jag förtjänat och mer än jag någonsin vågat önska om. We had a fun run!
Jag vet att jag kommer komma ur allt det här, som samma glada optimist, men jag kommer känna mig klokare. Jag kan säga att jag vet lite om vad "riktig" kärlek är... vare sig Viktoria är "den rätta" för mig eller ej så är jag dig evigt tacksam. Jag har ibland funderat hur någon som du kunnat älska någon som mig, men jag har alltid varit lycklig, alltid varit tacksam. Även nu, i singelskap och tomhet kan jag tänka tillbaka och le... Så hur ont i hjärtat jag än haft, hur ledsen jag än känt mig så är jag ändå fylld av glädje över det som varit :)
