Dawie

Igår så var jag o Gutta på bio och tittade på den nya batman filmen. Heath Ledger var magisk och filmen var riktigt bra. Budskapet i filmen var tydligt, de godas kamp mot de onda är en ständig kamp, och i vissa tider kan den godes kamp göra att honom/henne handlingar ses som onda även om tanken bakom de är en helt annan... 

Igår var även en kväll då jag o Gutta hade en fotokväll och även tog våra brädor på en rejäl åktur, ner för ådalsvägen närmare bestämt. Men innan vi kom dit så lyckades jag (med lite hjälp av Gutta) att knäcka nosen på min bräda.... Hur som helst, när vi var på väg ner för backen så var jag redan lite små arg på allt som hade hänt.

Halv vägs ner för backen så är den väldigt rakt, jag möter en bil. När föraren ser mig så får han för sig att han ska skrämma mig. Så han svänger mot mig och åker så nära han vågar. Då ligger han i minst 50, jag i ungefär 20 km/h. Hade han (eller jag) gjort något plöstligt där så hade jag med stor säkerhet varit död. Först blev jag riktigt rädd, jag fortsatte ner och jag blev bara mer och mer arg. För här kommer de hemskaste, kvällen innan hade precis samma sak hänt...

Så här efteråt är jag mest arg, hur dum kan man va egentligen? Vem är dum nog att ta sikte på en människa och faktiskt sätta den andres liv på spel. För mig, så här efteråt, så ser jag det som att något har riktat ett vapen emot mig. Jag känner mig hotat, skrämd och kränkt.

Jag vet att de två gångerna det hänt har det vart olika bilar. Kommer inte riktigt ihåg hur den första bilen såg ut, men igår så var det en röd toyota corolla (dödssäker). Så det betyder att det förmodligen finns mer än en idiot som tycker det är kul att skrämma skiten ur mig på detta sjuka sättet.

Med största sannolikhet är detta främlingar för mig och jag är en främling för de. Men vem är ändå dum nog att göra så här...? Jag har åkt ner för ådalsvägen 10 gånger nu, men de två sista gångerna har fått mig att tappat tilliten på andra i trafiken... Det ska bli sååå skönt att komma bort från allt det här idag, att åka ner till halmstad och bara ta det lugnt, koppla bort allt, få tid att tänka. Det känns som om jag inte kunnat tänka klart på väldigt länge.... väldigt länge

Ni kan få se en liten bild jag tog med min nya kamera med... även om den blev väldigt konstig. Varsågod, och ha de bra nu! Tillbaka på Fredag med en hel del nya saker i huvudet.... =)

Detta är dagen då jag slutar mitt sommarjobb, då jag får mina 2 veckor då jag får resa bort, ta det lugnt, komma närmre gud och få träffa både de gamla vännerna och förhoppningvis lite annat trevligt folk. Detta är också dagen då jag köpt min nya fina systemkamera för dyra dyra pengar.

Många tänker säkert direkt "Den där David, han är allt lite bortskämd" (jag vet att de finns de som tycker det). Men sanningen är den att jag får ingenting. Inga kläder, ingen extra veckopeng, ingen systemkamera. Ända sedan jag jobbade min första sommar så har jag fått lära mig att iPod's och kameror är saker jag själv får jobba ihop och sen köpa. Det är så jag gjort även denna sommar.

Men tillbaka till det här med att "få-vad-de-vill" grejen. Vårt samhälle (främst sättet hur man uppfostrar barn) är sjukt, för det första så är det nästan grymt att se skillnaden emellan barn på en skolgård. Det ena barnet får allt vad den vill och lite till, medans det andra barnet får gå i gamla urtvättade kläder som de flesta nog skulle skicka till barnen i Afrika. I dagens pryl samhälle som vi lever i så uppmärksammar man inte de enorma skillnader som faktiskt finns, det är ju faktiskt så att det finns en hel del familjer som knappt har råd med mat för dagen även här i Sverige. En sån familj kan inte unna sig de där extra, ingen märkvärdig semester (om de ens har råd att resa bort). Inga nöjen, ingenting.

Jag är grymt glad att jag varken har varit det rika barnet eller det fattiga barnet. Jag är glad över att jag sliuppit växa upp i ett hus där varje månad är en ständig kamp för att få ekonomin att gå runt, jag är glad att jag sluppit växa upp och bli dränkt i leksaker och sett mitt rum bli mer och mer fyllt av leksaker. Jag är glad över att jag har varit (och är) där i mitten. Någonstans emellan utopi och misär.

Men en dag som denna känner jag mig ganske nöjd över att ha jobbat i 6 veckor, betalt min skatt och fått unna mig en liten sak som jag sedan länge velat köpa. Vissa saker har man gått länge, länge och velat köpa men aldrig haft pengarna. Min longboard är ett bra exempel för mig. Den gick jag runt och drömde om i ett år, till slut så fick jag tillräckligt med pengar för att ha råd att köpa den... och den brädan har rullat många mil.

Men men, nu är det kväll och jag ska till Daniel och grilla (tror jag). Ha det så bra!

Efter en dag så jag fått jobba ganska hårt och få jobba med morfin i kroppen så har jag nu kommit hem, satt mig ner och påbörjat en riktigt grym spelningslista. Att göra en grym spelningslista är ingen simpel liten sak, det krävs en hel del hjärnverksamhet för att komma på de där låtarna som man lyssnade på för några månader sen som fortfarande är grymma men har ersatts av den nyare musik som poppat upp. Men det riktigt svåra är att hitta de låtar som är ett år gamla men fortfarande lika älskade som då. Varje gång man hittar en och får höra den så fylls man av minnen och glädje.... Märkligt!

Min spelningslista innehåller allt från Daft Punk till David Bowie (bara för att Ziggy Stardust är en oförglömlig klassiker). Den är flera timmar lång och ändå är den inte färdig, men jag gillar (läs: älskar) att göra det här. Det är själslig återhämtning på det där lite lugnare sättet. Jag vet att detta är lite mysko och en aning generande att erkänna, men när jag sitter här så känner jag mig lite som John Cusac i High Fidelity... Ännu märkligare!

Men men, jag är en rätt knepig person. Jag har aldrig velat vara något annat och jag trivs med att vara lite små mysko. Take it or leave it! ;)

Nu så ska jag spelningslista vidare, ha det så bra ikväll så återkommer jag imorgon! Ciao

Jag lever ett liv där jag bestämmer vad jag vill göra, vill jag gå till bongo så gör jag det. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad andra människor tycker om hur jag lever och så. Jag respekterar folks åsikter och anser att de har all rätt i världen att tycka vad de vill.

Men jag ogillar när människor väljer att prata om mig på ett illa sätt och som om de vet vem jag är. Jag säger detta för att jag vet att vissa pratar på tok för mycket om mig och de tror att de vet allt om mig. Jag är trött på skitsnackare, har du något att säga om mig så säg det till mig. Jag struntar i hur andra människor lever, det är upp till de själv. Vill de pyssla med knark så får de, vill de hänga i kyrkan så får de. Jag bryr mig ärligt inte. De enda jag bryr mig om är mina vänner. Och har jag några frågor, åsikter eller funderingar om någon så tar jag de med den personen. 

Att snacka skit om andra är både fegt och extremt barnsligt. Så därför vill jag att de som nu har några frågor eller åsikter om hur jag lever att ni ska ta de med mig. För att förr eller senare får jag höra vad en del tycker om mig, bättre att ni har stake nog att säga de till mig än att ni smyger med de som. Inte för att det är hemskt sårande, men vissa av er har en fruktanvärt förvrängd bild av mig. Så jag ber er att ringa mig, maila, träffa... spelar ingen roll för min del. Bara ni slutar snacka skit om mig.

Tack!

P.S Detta är inte riktat till alla ni som läser min blogg, bara att jag vet att vissa snackar lite skit om mig. D.S

Efter att ha kämpat emot, förnekat och döljt min förskylning så går det nu inte längre... Jag är superdupermega förskyld! Och idag skulle jag o nisse ner till halmstad! Skit skit skit!

Som plåster på såren får jag austin powers, topper harley och några väldigt goda koppar kaffe. Om någon vill snacka med mig så är de bara att ringa, låter kanske lite annorlunda men jag är JÄTTE pratsugen.

Later dude's and dudies

Denna dag är som alla andra, solen skiner (för stunden).
Dagens skyfall har passerat o gett mig en extra tidig o lång lunch så jag kan återuppta mitt viktiga arbete som målare.
När jag drar min pensel över de gamla, gamla träplankorna så försvinner jag långt, långt bort...

Till doften av en hink träolja, sakta men säkert börjar sina.
Tänker jag på mina läppar mot dina.
Jag har ett kallt hjärta, men tanken på dig får mitt hjärta att tina.
Ja, jag tror jag är kär. Men i vem?

Sakta men säkert har nu min hink blivit tom.
Mitt huvud må vara fullt av frågor, men tomt på svar...

Jag ska aldrig mer lita på någon, jag vet vad som händer.
Jag ska aldrig mer ha några förväntningar, jag blir bara besviken då jag inser hur naiv jag vart.
Jag ska aldrig mer...

En extra lång helg som skulle var tillägnad mina vänner blev en helg då jag till slut tvingades ta mest tid för att bli mig själv....igen

Jag längtar något så sjukt till strandgården för då får jag komma ifrån allt det här o slippa tänka, bara vara... Men jag ska jobba 2 veckor till. Ännu bättre, jag är halvsjuk o min mage är konstig... jag vet, jag klagar för mycket. Men idag är det inte mycket som är bra...

Det ända roliga som hänt är väl att jag fick ha en bra helg med nisse som underhöll mig o jag honom. O så fick ju min ena syster en liten son i helgen med. Allt gick väl o hon är "oförskämt pigg", haha!

Igår var en underbar dag och natt. Jag jobbade till 15, efter de så skyndade jag mig hem o in i duschen. Sen så stack jag och Nisse till Arvika för att gå på interpol och träffa lite folk... Det var en sjukt lyckad dag, vi åkte vilse (2 gånger) och vi åkte igenom världens värsta regnskur. Men vi kom fram och vi träffade Emma direkt! :)

Sen efter att allt stängde där uppe så hoppade jag och nisse in i bilen för att åka hem igen, för idag så skulle jag ha ljudet i kyrkan på ett bröllop. Det gick jätte bra att köra hem, vi hade mängder med energidryck som gjorde va den skulle. Tills vi kom till Mullsjö, där började jag bli väldigt sömnig. Och jag skulle egentligen stannat, men jag ville fortsätta för att det kändes onödigt att stanna med så lite kvar... Så vi fortsatte och jag kämpade emot min trötthet.

Idag när man kommer hem och läser om hur 2 ungdommar från stan omkommit i en tragisk olycka där de satt bak i en bil som krockade och de dog och de andra blev allvarligt skadade så kan jag inte låta bli att tänka på när jag och nisse var vid mullsjö och jag chansade på att vi skulle klara oss hem. Jag nickade till, 2 gånger... så här efteråt skämms jag och inser att jag offrade min bästa vän för att slippa stanna. Hade det bara handlat om att det var jag som fanns i bilen så hade jag inte mått lika dåligt. Då hade jag bara offrat mig själv, och det är inte lika farligt som att sätta en vän i det läget.

Än vet jag inte vilka det var som dog, jag vet att några av mina vänner känner de döda och jag kan inte ens försöka föreställa mig hur hemskt de är för de. För att inte tala om de dödas föräldrar. Jag är fullt upptagen med att känna mig dum efter min idiotchansning...

Förlåt!

En dag när jag jobbade på kommunen så var jag och smörjde gångjärnen på dörrarna och fönstrerna på ett ålderdomshem. Arbetet flöt på fint tills jag kom in på demensavdelningen, varje gång jag kommer in på ett ålderdomshem blir jag en aning nedstämd och fundersam. Men denna dagen så kom jag in hos en dam som låg i sin säng och grät.

När jag stog där i dörren och hörde detta blev jag som paralyserad, jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Men tillslut så började jag med det jag kom dit för att göra. Hela tiden så grät denna dam och man blev mer och mer nedstämd. Och under denna stund så slog det mig! Är jag verkligen tacksam över mitt liv? Jag har inte (så jätte) ont någonstans och jag behöver ingen hjälp för att behöva göra vissa saker. Jag har allt jag behöver och lite till, jag lider inte av någon brist och jag lever inte i någon större överflöd. Men är jag verkligen tacksam för att jag lever så som jag gör...?

Jag hatar att klaga, men jag gör det ofta. Jag insåg när jag gick därifrån att jag kanske borde uppskatta mitt liv och allt runt omkring mig lite mer. Jag har ju trots allt jag behöver. Gott om vänner, ingen brist och ett jobb som gör att jag kommer att kunna bli mer självständig och slippa se mina föräldrar ge mig pengar (för det hatar jag).

Denna händelse var stark för mig, hoppas att det jag skrev kan ge dig en tankeställare på om du verkligen är tacksam för det du har...